Min systerson spelar dataspel för jämnan. Fick han bestämma skulle han aldrig lämna datorn och min syster måste tvinga honom både till skolan och till köksbordet! Detta har nu pågått i cirka två år. Har du något råd? Vart kan vi vända oss?
Tack för din fråga som jag vet att du inte är ensam om. Min första tanke är att det låter väldigt positivt att ditt syskonbarn har ett uppslukande intresse, men jag förstår av frågan att det finns något oroande i situationen. Det finns inga metoder att rekommendera eftersom det inte handlar om nåt enhetligt fenomen, även om det finns de som vill påstå det.
Det finns företag som har som affärsidé att behandla barn som spelar mycket eller använder internet mycket. Sådana lösningar tycker jag att man ska vara mycket försiktig med eftersom det faktiskt inte finns något sätt att analysera problemen generellt och det saknas belägg för att en typen av behandling hjälper.
Istället gäller det att upprätta en kommunikationskanal med barnet. Vilket inte kan vara så lätt i början. De vuxna måste ärligt tala om att de oroar sig och få igång ett samtal med barnet, inte bara om barnet. Vissa saker går ju att slå fast, till exempel att mat behöver ätas i gemenskap då och då, att hygienen måste skötas, att kroppen behöver röra på sig och andra grundläggande saker i livet. Där får det bli ett givande och tagande.
Exakt varje måltid behöver kanske inte ätas med familjen, precis som om barnet hade spelat fotboll. Då hade vissa dagar hackats upp av träning och familjen får äta vid olika tider. Familjen kan komma överens om liknande upplägg som om det var ett barn som var extremt inne i en idrott, teater eller musik. För att hinna öva, spela match eller uppträda måste livet planeras. Läxor kanske måste läsas på helgen eller i förväg ifall aktiviteten krockar med en läxdag. Här ger jag bara några exempel på givande och tagande men min huvudpoäng är att båda sidor måste förstå varandra.
Det får inte bli ett moraliserande över just datorspelandet som aktivitet, vilket är mycket lätt hänt. Som anhörig kan det vara svårt att se det positiva i datorspelande därför att man inte känner igen den typen av aktivitet från sin egen uppväxt. Det är dock inget negativt i sig att fritidsintresset cirkulerar kring en dator, utan den uppfattningen sitter bara i våra värderingar.
Sen kommer vi till skolan. Det är en mycket viktig fråga och här är det återigen viktigt att de vuxna inte moraliserar. Vissa barn som stannar hemma har stora problem i skolan som de hittat ett effektivt sätt att fly ifrån. Och då hjälper vi inte barnet genom att tvinga iväg honom till skolan, tvärtom. Här måste alla vuxna kring barnet – anhöriga och personal – snabbt agera för att ta reda på hur barnet upplever skolan. Och skulle det vara så att det är själva skolsituationen det är fel på måste det naturligtvis åtgärdas genast. Ett barns skoltid får inte slösas bort för att skolan inte kan lösa problemen. Skulle skolsituationen inte vara ett problem har skolan även resurser att ta hand om andra problem som psykisk och fysisk ohälsa. Så skolan är en viktig aktör för alla barn som det finns anledning att oroa sig för.
Så mitt råd är att först och främst prata med barnet, förtroligt och vänligt och sen vända er till skolan och begära ett möte utan dröjsmål.
