Natten vid Kultbohuskullen

Novell: Natten vid Kultbohuskullen

Jag var blöt, blodig och skräckslagen. Bakom mig blev det blodiga spår i det gröna gräset på kullen. Hur kunde det här vara möjligt? Det kändes så overkligt. Ambulansen skakade när den körde på den skumpiga vägen. Jag kände hur allting snurrade, hur min kropp lyfte från sätet och jag föll ner på golvet. Men för att ni ska förstå något måste vi starta där allting började… vid Kultbohuskullen.

Kapitel 1

Jag vaknade av att solen sken in genom persiennen. Jag gäspade och vände mig om, kollade på min väckarklocka: den var tio i nio. Jag svepte min lila morgonrock om mig och gick upp till köket. Det luktade rostade mackor. Mamma stod och smörade en rostad macka med Nutella på. Hon fick syn på mig och log. 

– Godmorgon gumman! Har du sovit gott? 


Jag nickade. 

– Sätt dig ner, jag har gjort frukost. 

– Jag ser det, sa jag. 


Jag satte mig ner och började äta Nutellamackan med apelsinjuice.

– Vad ska du göra idag då? frågade mamma. 

– Jag tänkte vara med Moa, sa jag. 

– Vad kul, själv ska jag bara vara hemma och mysa på. 

– Skulle inte du ta ett nattpass idag? frågade jag. 

– Jo, det är därför jag ska vara hemma och sova. 


Mammas mobil började ringa och hon gick ut ur köket. 

– Ja, såklart absolut. Jag är där om tjugo minuter. 


Mamma kom in i köket igen, hon kollade på mig och pussade mig på pannan. 

– Du, jag vet att du sa att du skulle vara med Moa, men kan inte du ta hand om Antonia och laga mat åt henne. Jag måste åka till jobbet, dom behöver mig där. 


Jag suckade. 

– Men jag och Moa hade ju bestämt! 

– Jo, jag vet men ni kan ju vara i ditt rum och Antonia kan vara i sitt rum. 

– Men… 


Det plingade till i mammas mobil. 

– Jag måste gå nu. Älskar dig! 


Mamma skyndade iväg och Antonia kom ut ur sitt rum. Hennes bruna långa hår var rufsigt och spretade ut åt alla håll och kanter. 

– Var är mamma? frågade hon. 

– Sjukhuset, något extrapass. 

– Okej, sa hon. 


Antonia bryr sig aldrig om att mamma fått något extrapass eller så, men det gör jag. 

– Vad ska du göra idag? frågade jag. 

– Jag ska vara med Joanna. 


Jag nickade, yes! Det här kan vara min chans att slippa laga mat åt Antonia och då kan jag vara med Moa utan att ha Antonia på släptåg bakom. 

– Men ska ni vara här eller hos Joanna? 

– Hos Joanna såklart! Vi vill ju inte att du och Moa ska störa oss när vi ska göra Tik toks, sa Antonia och himlade med ögonen. 

– Bra, när du ändå passar på kan du väl sova över där i natt? 

– Menar du verkligen det? Sa Antonia med en mild röst. 

– Ja, såklart. Jag har redan pratat med mamma så det går bra. Antonia tog en tugga av min macka och sedan sprang hon till sitt rum och började packa. Jag packade ner godis, en bikini och en sov-tröja och sedan tog jag cykeln till Moa. 


Moa satt på sitt rum och spelade piano. 

– Hello my lady! Sa jag och slängde mig ner på Moas säng. Hon slutade spela Elise och la sig bredvid mig. 

– Hello my burrito! 


Jag skrattade. Jag och Moa var på en pianoföreställning och sedan var vi på Moas pianouppträdande. Efter det satt vi på ett kafé ett tag, sedan åkte vi till min mormor och morfar och resten av dagen var vi på en lekpark som vi brukade vara på när vi var små. 


Vi hade ätit middag och klockan började närma sig halv elva. Vi låg i en gunga och kollade upp på himlen. Moa satte sig plötsligt upp. 

– Kan vi inte göra något galet?! sa hon uppspelt. 

– Jag tänker inte sno din grannes katt igen, det är en sak som är säker, sa jag. 

– Men jag tänker väl ändå inte att vi ska sno Nordströms katt heller! 

– Nähä, men vad tänker du på då? sa jag. 

– Jag tänkte att vi kunde bada! 


Nu satte jag mig också upp. 

– Ja! Vilken bra idé. Vi drar nu, sa jag och ställde mig upp. 


Vi cyklade hem till Moa och bytte om och tog våra handdukar, sedan cyklade vi till stranden. Det var varmt ute men blåste lite kallt. Vi cyklade till strandsnäckan som ligger bredvid Kultbohuskullen. Vi slängde cyklarna och sprang ner i havet.

Kapitel 2.

– Ahh!! skrek vi i mun på varandra. 

– Gud vad kallt det är! skrek Moa. 

– Jag vet! 


Helt plötsligt försvann Moa under vattnet. 

– Moa? Sa jag och skrattade. 

– Kom upp nu! Moa på riktigt, det är inte roligt. Moa?! 


Någonting tog tag i min fot och försökte dra ner mig under vattnet. Moa kom uppflygande ur vattnet. 

– Buu!!! skrek hon. 

– Skitunge! Du skrämde skiten ur mig! Nu ska du allt få igen. 


Moa skrattade. 

– Du borde ha sett din min alltså! Jag började skvätta vatten på Moa och hon skvätte tillbaka. Moa kollade upp mot klipporna bredvid Kultbohuskullen, hon bet sig i läppen och kollade på mig. 

– Jag vet! Kan vi inte hoppa från klipporna? Sa hon. 


Jag kollade på klipporna. 

– Nej men alltså… det ser så högt ut… 

– Men vi behöver ju inte hoppa där det är som brantast, sa Moa i ett nytt försök att få med mig att hoppa från klipporna. 


Jag tvekade en stund. 

– Jaa.. vad är det värsta som skulle kunna hända? Men det skulle jag aldrig ha sagt för vi skulle få reda på det snart. 


Vi tog med våra grejer upp till kullen, vi ställde oss vid kanten av kullen och höll varandra i handen. 

– Är du redo? frågade Moa. 

– Om du är det så är jag också det, sa jag. 

– Jag är redo. Vi räknar till tre och sen hoppar vi, okej? 

– Okej, sa jag. 


Men vi hann bara komma till två när Moa halkade till på det hala gräset och ramlade ner för klippan med huvudet först och mig i handen. Vi skrek och jag kände hur min fot slog hårt mot de vassa klipporna, sen föll vi ner i vattnet. 


Jag skyndade mig att simma upp till ytan men min fot sved och gjorde jätteont så det var inte så lätt. Jag såg att det var blod runt omkring mig, jag såg inte Moa någonstans. 

– Moa?! Moa! Det är inte roligt den här gången! Moa! Jag skrek och skrek men såg fortfarande inte Moa någonstans.


Då kände jag hur något nuddade min rygg. Jag vände mig om och såg Moa ligga flytandes på mage med ansiktet neråt i vattnet. 

– Herregud Moa! Jag vände på Moa så att hennes ansikte var uppåt. Det var blod överallt i hennes ansikte och hon var lika blek som en vampyr. 


Jag simmade med Moa i min famn upp på gräset. Jag gjorde mun-mot-mun-metoden medan jag ringde ambulansen. 

– 112, vad är ditt nödläge? sa en kvinnlig röst. 

– Jag är på Kultbohuskullen och jag och min kompis skulle hoppa från en klippa och hon blöder i huvudet och andas inte. Vad ska jag göra?! 

– Vi skickar en ambulans. 


Då kom en annan röst in. 

– Hej jag heter Andreas, du ska göra som jag säger nu okej? Du ska trycka din handflata hårt mot din kompis bröst och trycka ner. 

– Okej, sa jag. 


Det var det obehagligaste jag någonsin varit med om. Moas kropp var alldeles stilla och mjuk. Jag tryckte min hand hårt på hennes bröst, upp och ner. 

– Vad heter din kompis? sa kvinnan. 

– Moa Johansson, sa jag gråtfärdig. 


Mina tårar forsade ner för kinderna och jag var blöt, kall och rädd. 

– Och vad heter du? – Mika Lundström, sa jag. 

– Bra, jag har kontaktat era föräldrar så dom kommer till akuten. 

– Hon andas fortfarande inte! sa jag. 

– Tryck din mun mot hennes och tryck samtidigt dina händer på hennes bröst, sa Andreas. 


Då hörde jag sirener. Och jag såg ambulansen köra uppför kullen. 

– Ambulansen är här nu, sa jag. 

– Okej jättebra. Jag la på. 


Det kom två män som lyfte in Moa på en bår in i ambulansen. 


En kvinna sprang fram till mig. Hon gav mig en handduk och kramade om mig. 

– Det är ingen fara, allt kommer att bli bra. 


Jag skakade av rädsla, jag kunde inte prata, inte ens nicka, inte röra mig. Kvinnan förde in mig i ambulansen och jag fick sätta mig ner på ett säte. Moa låg framför mig med massor av sladdar om munnen och huvudet. Allt började snurra och jag började må illa. Till slut klarade min kropp inte av det längre. Jag föll ner på ambulansens golv, och två av ambulanspersonalen sprang fram till mig. Jag hörde ljud. Och sedan kom jag inte ihåg något mer. För varken jag eller Moa vaknade upp igen…



Text: Elly Berglund